Vet ni vad? Jag får lite ont i hjärtat ibland, för jag älskar mina barn och alla människor i min familj så otroligt mycket. Men när det kommer till barnen är det något obeskrivligt, och jag kan inte tänka mig ett liv utan dem. Därför lider jag något fruktansvärt med min mormor. Som har förlorat en son, och har en dotter som är drabbad av canser som aldrig verkar sluta sprida sig. Ingen av dem kommer förmodligen ha passerat 60år.

Att vara mamma är en livslång uppgift som inte går att jämföra med någonting annat, och som man faktiskt inte förstår innan man är mamma själv. Jag har hatat min mamma för att hon tjatat och gnällt, och min mamma har hatat sin mamma för att hon oroar sig jämt för ingenting. Men egentligen så är det helt förståligt. Med varje barn föds oron hons dess föräldrar, lika mycket som kärleken och lyckan.

Theodore fyller snart två år, vilket känns ganska ofattbart egentligen. 1år är liksom okej, det är det man går mot hela första året när man räknar månader hela tiden. Men två år. Jag fyller 10 gånger så många år som han fyller, vilket inte är någonting egentligen. Det känns som igår jag själv var 10 år, och det känns som igår Theodore föddes.

Jag har ett allvarligt moderligt problem. När Theodore sover kan jag komma på mig själv med att sakna honom. Det är jätteskönt när han sover, men det är så tyst, och ingen som sätter sig på en och säger "gopp gopp!" eller "ååå slaaanke dit" eller "vimsindel" för att han vill att jag ska vara häst, sjunga mormors lilla kråka eller imse vimse spindel. Ingen som tjatar sönder mina öron, fake-gråter för att han inte får en kaka när han vill, eller ropar på mig bara för att han tycker det är kul och skrika "MAAA-MAA!"

Jag älskar båda mina barn otroligt mycket. Och anledningen till att jag inte saknar Benjamin om nätterna är för att han är hos mig - konstant mer eller mindre! Så jag får gosa med honom mycket mer, vilket skapar obalans i mammahjärtat.

Slut-tjatat. Sophie - i morgon kommer del 3! LOOVAR ( NÄSTAN)