Hällo! Jag har återuppstått från de döda, och härmed ska jag försöka komma igång med denna stackars bloggen igen. Ni är alltså omkring 30 människor som inte ger upp hoppet, som kollar in här flera gånger om dagen fast jag inte skriver. Och för er stackars människor ska jag blogga!

Efter Benjamins lilla kräk-insident som jag inte trodde skulle bli något mer, fick hela familjen besök av kräksjukan från helvetet. Samma kväll som jag skrev det tidigare inlägget började jag känna mig sådär "urk" som man bara gör innan man ska bli magsjuk, och sen dröjde det inte heller länge tills jag bad om att få dö på toaletten. Theodore hade varit gnällig hela dagen, sedan blev han som en ål och gnällde och jag såg tydliga tecken och hämtade en hink med vatten. 30 sekunder senare var han också dålig. Tänk på sånt här innan ni skaffar barn... man gör inte det, eller hur? Gulli gull bebis liksom. Ahmen tjena! Hej bajsblöjor och sedan följer ca 15 säsonger av kräksjuka att ta hand om, efter det kanske de klarar sig själva. TÄNK PÅ DET!

Man vet verkligen inte vad det innebär att vara kräksjuk innan man har barn. Det värsta tänkbara fallet är att man bor själv / är själv, och ingen kan komma och ge en cola och klappa på en. I bästa fall har man en mamma som gör allt man ber om.

När man har barn är det BÄSTA som kan hända att bara en av föräldrarna blir sjuk samtidigt som barnen, eller kanske till och med klarar sig. I värsta fall, också vårat fall, har man en kräksjuk unge, en kräksjuk man, är en kräksjuk mamma, och har en snart-ett-åring som vill leka samt en kräksjuk mormor som inte kan hjälpa till ens om man håller på att dö.

Ni kanske nu har förståelse för varför jag har tagit en rehabiliterings vecka från den här bloggen? Tack - återkommer med ett mindre äckligt inlägg i morgon!