Dagen idag har varit både sorglig och fin, jobbig och trevlig, ja, allt på en gång. En begravning för mig handlar om så mycket mer än bara människan man begraver, i detta fall min fina moster Lena, som inte ens han fylla 55år. En begravning gör att alla minns och tänker så att man  nästan hör hur tankarna snurrar i rummet. Alla minns och tänker på Lena, som är på en annan plats nu. Alla har olika minnen och olika relationer. Jag hade inte sen närmaste relationen till Lena, och det är sådant man ångrar när man sitter där och förstår att det är försent.

För mig är det också oundvikligt att tänka på andra man förlorat. Min morfar, min farfar, men främst min morbror och min Farmor. Min morfar och farfar försvann när jag var så pass liten att man vant sig vid att vara utan dem. Min morbro gick bort när jag var 14år, och han dog mycket oväntat från min sida på operationsbordet. Min familj var nere hos honom helgen innan, och jag stannade hemma och var hundvakt. Han bodde i skåne, och vi träffades inte så ofta, men han var en man som lämnade starka intryck, och jag har nog bara bra minnen av honom. Jag känner fortfarande att jag saknar honom, och jag kan fortfarande bli ledsen av att jag inte fick träffa honom den där sista gången.

Min fina farmor begravdes för knappt två månader sedan. Hon skulle fylla 86 år om lite drygt en vecka, och hennes bortgång var inte helt oväntad. Jag hade haft ungefär ett år på mig att ställa in mig på det, och jag fick ta farväl på ett sätt som jag är så tacksam för. Jag har inte kunnat gråta mycket för min farmor, förutom på hennes begravning. Det värsta är bara att det inte känns som att hon är borta, då jag inte orkade med att besöka henne så mycket sista tiden. Det känns som att hon fortfarande bor där hon gjorde, och att jag kan ringa när jag vill. Och det är just känslan av att vilja ringa som är jobbig. Jag vill bara ringa och berätta om barnen, berätta om att skolan går bra, berätta att jag saknar henne och kommer och hälsar på henne snart. Fast det blir ju inte så.

Så, inte ens tre månader av året har gått. Jag har varit på två begravningar, förändrat mitt sätt att se på livet, blivit med ny bostad, och sänkt kraven på mig själv. Jag har idag fått träffa familj och släkt som betyder otroligt mycket för mig, som jag önskar att jag träffade så mycket oftare. För man vet inte när det tar slut. Och det gäller faktiskt att ta vara på det man har, och vara tacksam.

Just idag känner jag hur otroligt mycket jag har att vara tacksam för. Jag har mat i magen, tak över huvudet, och en familj som jag älskar och som älskar mig. Har jag tur får jag leva länge med mina barn, och uppleva dem längre än de flesta eftersom jag börjat tidigt. Har jag otur kommer jag som min mormor, som var 16 när hon blev mamma, överleva mina barn, vilket jag inte vill, såklart! MEN i vilket fall är jag otroligt lycklig att jag har allt jag har.

Ta hand om er där ute!

<3