I Januari blev det kris i min mammas liv, och jag, som tidigare bott två veckor i taget hemma hos mamma och sedan hos pappa, flyttade hem till min mamma för att försöka hjälpa henne hålla saker i rullning utan att tappa greppet. Skolan blev minst sagt satt åt sidan. Normalt sett är jag en duktig elev, som mår dåligt av att skolka, och vill göra bra ifrån mig. Men efter att ha kämpat med att få bra betyg i nian orkade jag helt enkelt inte när gymnasiet kom. Jag prioriterade mina vänner och att festa på helgerna istället för att försöka ta tag i mitt liv. Jag gömde mig gärna på mitt rum, ständigt med musik i öronen, och en vän att prata med på msn. Jag skulle vilja kalla det för ett riktigt kaotiskt tonårsliv, där man är splittrad mellan vem man är och vem man vill vara.

Min andra, manliga bästa vän, var ofta den som hindrade mig från att falla genom jorden när jag mådde dåligt, och fick höra allt mitt gnäll. Vi spenderade eviga timmar på Waynes café, och det är väl egentligen de enda minnen jag har från den tiden som känns bra. Det var genom denna vän jag sedan träffade Jesper. Denne norrländske man, som då gick under namnet "Boden" följde med till Waynes en dag, hösten 2008, och tog en kaffe med oss. Han var ganska mycket just en skön norrlänning som jag inte hade särskillt många tankar om att jag skulle vara gift och ha två barn med. Men tänka sig så det blev - fortsättning följer.