När man väntar barn är det självklart att man har förväntningar och tankar om hur man tror det ska vara. Dessa föreställningar kommer mest troligt från omgivningen runt omkring oss, då man faktiskt inte vet när man inte har barn sedan innan. Nu i efterhand förstår jag hur jobbigt det är med människor som tror att de vet hur ditt liv kommer att bli när du får barn. Alla barn är faktiskt inte lika, och alla mammor och pappa känner olika när barnen föds. Vissa känner nog den där sprudlande lyckan så fort de ser sina barn, och jag kan tänka mig att den känslan är mer självklar när man plannerat och ansträngt sig för att få ett barn. Det kan säker vara så som på film, att ett barn gör att alla går på rosa moln, men så var det inte riktgt för mig.

Jag minns verkligen första natten som supemysig, och hela första tiden var supermysig. Det är självklart att jag älskade den lille klumpen från första stund egentligen, men jag kunde inte rikgtigt förstå det då. Det var så självklart att Theodore var den jag till 100% skulle ha vid min sida resten av mitt liv, och det var så självklart att ta hand om honom. Men jag kunde inte undgå att funera på hur det egentligen ska kännas när man älskar sina barn så där så det gör ont, som folk brukar beskriva. Man gjorde alla rutiner som en robot, mata byta blöjor, sova lite, gosa lite bära, trösta osv. Allt är en bubbla i sig, och jag började tveka på om jag verkligen kände mig glad. Jag kunde inte komma till det klara med om jag var lycklig med min son, för jag oroade mig så mycket för att jag inte älskade honom tillräckligt, och i och med det började jag ora mig för att jag fått en förlossningsdepression, eftersom allt oroande gjorde mig ledsen.

Det är en så obeskrivligt stor omställning att på en natt bli av med all tid man haft för sig själv, för att sedan ge sitt liv åt någon annan. Jag tappade nog bort mitt självförtroende lite i hela svängen, då jag kände sådan press på mig att allt skulle bli felfritt. Jag tog upp med min mamma hur jag kände, och hon hjälpte mig kontakta människor som sysslar med depressioner. Jag fick prata med en väldigt trevlig, snäll och förstående kvinna som berättade för mig att det är helt naturligt att det tar tid att känna. Det är snarare tvärt om ganska ovanligt att man beter sig som på film direkt med första barnet. Hon erbjöd mig ett möte om det inte kändes bättre om någon vecka, och det mötet behövdes aldrig.

När jag avslutat det samtalet började bitarna falla på plats. När Thedore var tre veckor tänkte jag inte så mycket på allt det där längre, och jag fann mig i min roll som mamma. Jag insåg när Theodore en natt hade så ont i magen att vi bar om kring honom i timmar, att jag hade ont i hjärtat för att han var så ledsen. Jag hade ont i hjärtat för att den jag älskar så mycket skulle ha ont. När Theodore var en månad och två dagar log han första gången. Den dagen förstod jag att det här var den största kärleken i mitt liv.

Det vär egentligen här jag blev mammafierad. En modifierad variant av mit jag-jag som gjorde mig till mitt mamma-jag.

När Theodore föddes visste jag inte alls vad jag skulle känna eller tänka. Det var förmodligen det största som hänt i våra liv, och det var för oss, liksom för alla förstagångs-föräldrar, en stor omställning. Det var helt ofattbart att den lilla pojken som låg på min arm i sina vit/blå randiga kläder i storlek 50 var den lilla människa som bott i min mage. Hela graviditeten hade vi varit fulla av nyfikenhet och förväntan, och helt plötsligt var han där hos oss. Vi visste inte någonting om hur det skulle kännas, vad som väntade, eller hur det skulle vara.

Jag var snabb upp ur sängen efter förlossningen, och duschade och klädde på mig och kände mig typ redo att åka hem sama kväll. Men det funkar ju inte riktigt så, vilket var tur. Jag har självklart lekt med dockor när jag var liten, men hur f*n byter man blöja på en levande bebis? Hur klär man på honom? Går han inte sönder om vi drar i armen på honom sådär? Va? Hur ska det här gå hemma? Ska han bada också? Hur ska man få bort all denna geggan ur blöjan?

Ja, ungefär så kändes det första dygenen. Allt var så främmande, men ändå så självklart. Det var supermysigt första natten som föräldrar, trots att Theodore hade lite ont i magen och var ledsen. Men att få ha honom hos sig och vara en familj kändes enormt.

Theodore föddes måndagen den 15e februari, och vi var hemma igen på onsdagen. Det var då livet började på riktigt. Det var magknip, mys, joller, mys hela nätterna, 2000 foton dygnet runt, besök hela tiden. Alla ville bevittna vår skatt, och vi blev överösta av presenter och fina kläder. Hela första tiden var som en bubbla, och allt var precis som det skulle. Förutom en sak..

Hela bilden man har av en förlossning, och att bli förälder kommer mestadels från filmvärlden, och man ska ha väldigt klart för sig att hela den världen är väldigt romantiserad. När en kvinna föder barn i en film, så där det katastrof och vattnet går och de kör bil i 180km/h till sjukhuset och flyger över guppen, bilar runt om sladdar och tvärnitar, och när de väl kommer fram så tar hon i två gånger, skriker åt sin man att det är hans fel att hon får lida, och sedan får hon en tre månaders bebis på bröstet, och moderskänslorna sprudlar och man flyger på rosa moln. Men det är ju inte riktigt så det går till.. oftast. Och det är inte riktigt så det känns, oftast...

Fortsättning följer.

Så..kvällen den 14e februari 2010 satt vi ovetandes sista kvällen som barnlösa, hos min mormor och åt middag. Jag kände den där konstiga smärtan i ryggen som jag känt tidigare under helgen, men trodde till en början att det var förvärkar, eftersom att man är så förblindad av det där beräknade förlossningsdatumet, som var först 25e februari. Jag åt som en häst och var ovanligt hungrig, och vi hade en supermysig kväll.

När vi åkte hem ifrån mormor berättade jag för mamma och de andra om den där konstiga smärtan, och mamma reagerade på en gågn "åh, jag tror jag vet vad som är på gång". När jag fick det konstaterat blev jag genast en aning nervös, och i samband med det började jag förstå att det här verkligen var på riktigt. Det kändes som att någon gjorde tusen nålar på min ryggrad, hårdare och hårdare. Vi åkte hem, och det gick ganska snart tilltog värkarna och började komma ganska regelbundet. Omkring kl 21 åkte vi ner till förlossningen, som kollade läget och skickade hem mig. " sov lite!" sa dem och gav mig en SÖMNTABLETT och två alvedeon. TJENA säger jag i eferhand.

Jag tog den där sömntabletten och ett par alvedon efter en dusch som de rekommenderat, och somnade. Jesper trodde nog att han skulle få en sista natt med lugn och ro, men så blev inte fallet. Kl 01 någonting vaknar jag av att jag tror jag avlider, och vi åker ner till förlossningen igen. Denna gången fick jag stanna kvar, och de tappade upp ett bad i ett sånt där megabadkar på en gång. För det skulle ju vara skönt! Kom nu ihåg att jag sovit drygt två timmar på en sömntablett, som var receptbelagd och förmodligen ganska stark. För den där sömntabletten gör att jag inte minns alls i vilken ordning saker och ting hände, eller hur lång tid saker och ting tog. Allt jag kan berätta för er har jag själv fått höra av mamma och Jesper och fått läsa i min juornal. Jag var så jädra drogad, att jag somnade mellan varje värk, och att Jesper fick sätta sig i badet och hålla i mig.

Efter att vattnet kallnat, och bades slutat hjälpa fick de släpa upp mig, och jag fick ett rum. Sen är saker och ting väldigt luddigt. Jag fick tillsist lustgas, och det måste vara det bästa som hänt mig! Jag använde den flitigt, och sov mellan värkarna... tänk er när man sover sådär löst att man inte vet om man drömmer eller är vaken. Så känns allt!

Jag fick senare epidural och kunde sova ordentligt ett par timmar, och jag vet inte så mycket vad som hände i mellan, mer än att jag vaknar och ser Jesper ligga och sova i en sackosäck! Strax innan klockan slog 14.30 ökade de mitt hormondropp, och tog bort min epidural. Detta resulterade i att jag som varit värkfri i flera timmar fick panik av de superstarka värkarna, och sedan tog det dessutom inte lång tid förens jag kände att något var på G. Kort och gott, så tog det en timme från att de ökat droppet, tills att Theodore 15.27 läggs på mit bröst. Jag visste inte vad jag skulle tänka och hur jag skulle känna. Men där låg han. Helt livs levande, 52cm lång och 3596g tung.

Fortsättning följer!

Helt oväntat tänker jag nu ge er del 6 i historien om hur jag blev mammafierad, baara för att ni har tjatat så fint både på facebook, i mail och i kommentarer! Och i min värld lönar det sig att tjata!

Det nya året tog fart, och vi var alltså förlovade efter att ha ändrat relationsstatus på facebook på nyårsafton. Vi sa inget till någon utan väntade på att någon skulle se det där. Pappas fru, Kerstin, blev den första att komma på detta, och hon utbryter: "men vaar är ringarna!?" Ja, och de där jädra ringarna. De blev försenade gång på gång, och vi fick dem typ en vecka efter att vi förlovat oss. Vilken kääänsla! not.

I mitten av Januari började vi inse att dagen D faktiskt började närma sig, och sängen var redo, väskan var packad och den där bullen var ganska välkommen. Min mor kommer in till oss klockan fem en typ onsdagkväll och ropar "ska ni med till ullared!?" Och vi tänkte mest "ookeeej... är ni dumma i huvudet" samtidigt som vi inte var särskillt förvånade. Hela graviditeten hade vi, Jesper och jag, mamma och hennes Christer, gjort små konstigs kvällsäventyr. En gång skulle vi äta på Mcdonalds, men kom på att det hade varit gott med burgerking ( som inte finns i växjö) och åkte därför drygt 7 mil för att äta på BK!

Så Ullaredsgrejen kom inte helt oväntat. Det visade sig att mamma och Christer hade fått tag i begagnade klädställningar till sin butik, och de var tvunga att hämtas samma dag, och de tillhörde en annan butik på Gekåsområdet. Halv sex var vi i bilen, gasen i botten och två timmar senare var vi helt plötsligt på ullareds parkering.  Notera nu att dem stänger klockan åtta, och vi hade en halvtimme på oss att göra vad som normalt sett kan ta en hel dag. Jesper hade aldrig varit där, och jag hade inte varit där sedan jag fortfarande lekte med barbie. Så medans mamma och Christer lastade ställningar ruchade vi in, och på en halvtimme kom vi ut med allt från babygym till våtservetter, skötbädd och så vidare. Allt man behöver till en bebis som vi inte hade tidigare.

Sedan åkte vi helt enkelt hem, och om jag inte minns fel stannade vi på BK i värnamo även denna gång;)

Januari passerade, och jag gick i skolan lite när jag kände för det. Jesper hade fått jobb på trygghansa, och började jobba 17 och slutade 21. Så vi slappade mest hela dagarna, och förberädde oss för vad som komma skulle. 25 Februari beräknades korven anlända, och de flesta går ju över tiden, så jag tänkte att det var nog ganska lugnt. Fredagen den 12 Februari var jag i skolan som vanligt, Lördagen var lugn, vi strosade omkring på samarkand, vilket då i princip bestod av maxi. Vi fikade lite, och jag gnällde lite om att ha ont i ryggen.

14 Februari var alla hjärtans dag, och vi åt middag hos min mormor. Att detta skulle vara sista kvällen jag var gravid ( för denna gången ) anade vi inte!

FORTSÄTTNING FÖÖLJER - you know what to do!

Så - den där bullen i ugnen var ett faktum, och min käre make som då hette "pojkvän" kom till Öland och tog hand om mig en vecka, medans vi försökte lägga upp en plan. Efter att ha bollat lite, och fått olika reaktioner från olika håll började vi ändå vänja oss vid tanken. Vi bestämde med min mamma att Jesper skulle komma hem i slutet av Augusti och bo hos oss. Han skulle söka jobb och vi skulle försöka hitta en lägenhet. Men i samma stund sa mammas hyresgäst upp sig, och ett nytt alternativ dök upp.

Vi bestämde senare att vi skulle ta ett rum från huset ( som låg vägg i vägg med lägenheten) och göra om en 1a till en trea. Tvinga mig inte att förklara hur.. men så är det och så blev det, och här bor vi nu. 4 personer på 56kvm. Klastrofobiskt? - ja. Själv göra själv ha! Vi behöver i alla fall inte ha värmen på!

Så sommaren kom och gick. Jag var konstant sjösjuk från v7 eller något sådant. Kräktes hela sommaren, och i Augusti började jag skolan, och Jesper flyttade ner permanent - igen. I oktober någon gång flyttade vi in i vår lägenhet som räddaren i nöden - Christer, gjort i ordning åt oss. Skolan flöt på bra, och jag mådde faktiskt helt okej! Vi fick veta, eller snarare bekräftat att det var en pojke i magen. Han hade hetat Theodore hela tiden för att jag tyckte om det namnet, så hade han nu varit en tjej hade hon fått heta det i allafall, typ.

När vi kom till Jul-lovet hade jag bra betyg i allt jag avslutat, och läst in kurser så jag i princip skulle kunna vara borta heltid. Julen firade vi på olika håll, Jesper och jag. Han var hemma i Boden, och jag med min familj. Han kom hem lagom tillat vi fick åka in till förlossningen, typ samma natt. Det var då v31, jag de körde sprutor i benen på mig för att den lille plutten skulle hålla sig inne i värmen. Jag blev kvar ett par nätter, och fick till sist permis på nyårsafton, då vi också förlovade oss.

fortsättning följer.

Efter ett tag började tanken sjunka in i huvudet, och förvirringen ledde till en aning av rädsla. Innerst inne hade jag bestämt mig sekunden jag såg de där två strecken. Men tankarna snurrade, och mina livsalternativ flög förbir framför mina ögon. Jag ville berätta för Jesper, som var på golftävling, men visste inte alls hur han skulle reagera. Jag minns knappt hur det gick till nu, men jag är ganska säker på att hela grejen avslöjades via sms. Hur han reagerade? Han skrattade. Japp, precis så. Han var överlycklig från fösrsta stund, och han nog knappt fråga mig vad jag ville. Men med hans säkerhet och lycka var beslutet ganska enkelt för mig. Vi bestämde att vi skulle tänka en extra gång innan vi skulle försöka förklara detta för våra föräldrar.

Efter 10 timmars arbete och mitt livs chock skulle jag smsa Jesper, och skriva "hur fan ska jag kunna berätta detta för mamma?" Jag fick ett svar tillbaka där det stod "berätta vad?????" och det kom från min mamma. Jag höll på att dö när jag insåg att jag skickat smset fel, och två sekunder senare ringde mamma. " berätta vad? Är du sjuk? Vad har hänt!?" och jag tyckte inte detta skulle tas på telefon och säger just detta, "NU SÄGER DU!" ryter mamma, som tror att mitt as till chef kladdat på mig eller något. " heheheh gissa?" får jag ur mig.

Så mamma slänger sig i bilen, och kör till öland för att prata. Och vi har många turer av skrik och skratt, och jag får väl tillsist fram att jag bestämt mig. Ni ska veta att min mamma förmodligen skulle stötta mig om jag rånat en bank, och jag älskar henne för att jag vet att jag kan berätta allt för henne. Och då menar jag allt, till och med saker hon egentligen inte vill veta:)

Jag bad min mamma berätta för min käre far. Han var väl inte riktigt lika förstående på en gång. Om jag ska vara orddagran så sa han " jaha, det var ett säkert sätt att förstöra sitt liv på". Han kom till Öland några dagar senare, och vi pratade och han förstod mig. Med tiden gjorde de flesta det, och de som inte gjorde det har jag ingen kontakt med idag, vilket endast gäller ytliga vänner. Och jag är ganska säker på att både min pappa och alla andra håller med om att jag bevisat att han hade fel.

Fortsättning följer.

Jag sa goodbye till min estetiska klass sista april, och efter det så sov jag långa dagar, umgicks med min skolkande bästa kompis, sov på internatet tills Jesper slutat skolan, gled runt och hade det bra. Jag är idag väldigt glad att jag fick den tiden att koppla bort skolan och samla motivation igen, för i slutet av maj kände jag att det skulle blir riktigt roligt att börja skolan till hösten.

Juni kom, och Jespers student närmade sig. Jag skulle jobba i Borgholm hela sommaren, och han skulle åka hem till Norrland för att spela golf. Vi stod där i ett lite oklart läge, men planen blev såsmåningom att Jesper ändå skulle flytta tillbaka efter sommaren, bo hos mig tills han fick jobb och lägenhet som han/vi skulle flytta till beroende på livets gång. Vårt gemensamma mål med sommaren var att spara ihop pengar så vi skulle kunna resa utomlands till hösten. Resa fick vi, men inte utomlands, utan till vuxenvärlden.

När jag kom till Öland började jag jobba 10-12 timmar om dagen omgående, och jag var ensam i en butik, och därmed ansvarig för allt. Min chef var ett as rent ut sagt, och arbetet var verkligen en pina, i en oattraktiv butik med tråkiga gamla överblivna kläder. Men jag är otroligt glad att jag stod ut, och att jag tjänade så mycket som jag gjorde, eftersom att vi verkligen skulle behöva pengarna.

Efter ett par dagar kände jag mig ganska lustig i kroppen, och med det menar jag (blunda nu pappa) att mina kvinnliga delar hade utökat sin storlek med ca 2storlekar på en vecka, vilket är typiskt märkbart. Var inte hungrig och mest trött. Började fundera och tänka på om det där som inte egentligen får hända kunde ha hänt, och gick och köpte ett test. Jag tänkte att det är nog bara stress, men icke! Där att jag och stirrade på en pinne med ett blått streck för mycket och undrade var jag skulle ta vägen. Helt själv i borgholm mitt på jävla öland.

Fortsättning följer!

Möt mig och Benjamin.

Det får bli en bild här, då jag är en nolla vad gäller bloggdesign, och detta trots att jag ska ha ett mvg i webbdesign. Well, jag skyller på att jag blivit mer och mer IQ befriad sedan jag börjar titta på i drömmarnas trädgård och Timmylamm hela dagarna. ( Ni utan barn - google and you will understand)