Så..kvällen den 14e februari 2010 satt vi ovetandes sista kvällen som barnlösa, hos min mormor och åt middag. Jag kände den där konstiga smärtan i ryggen som jag känt tidigare under helgen, men trodde till en början att det var förvärkar, eftersom att man är så förblindad av det där beräknade förlossningsdatumet, som var först 25e februari. Jag åt som en häst och var ovanligt hungrig, och vi hade en supermysig kväll.
När vi åkte hem ifrån mormor berättade jag för mamma och de andra om den där konstiga smärtan, och mamma reagerade på en gågn "åh, jag tror jag vet vad som är på gång". När jag fick det konstaterat blev jag genast en aning nervös, och i samband med det började jag förstå att det här verkligen var på riktigt. Det kändes som att någon gjorde tusen nålar på min ryggrad, hårdare och hårdare. Vi åkte hem, och det gick ganska snart tilltog värkarna och började komma ganska regelbundet. Omkring kl 21 åkte vi ner till förlossningen, som kollade läget och skickade hem mig. " sov lite!" sa dem och gav mig en SÖMNTABLETT och två alvedeon. TJENA säger jag i eferhand.
Jag tog den där sömntabletten och ett par alvedon efter en dusch som de rekommenderat, och somnade. Jesper trodde nog att han skulle få en sista natt med lugn och ro, men så blev inte fallet. Kl 01 någonting vaknar jag av att jag tror jag avlider, och vi åker ner till förlossningen igen. Denna gången fick jag stanna kvar, och de tappade upp ett bad i ett sånt där megabadkar på en gång. För det skulle ju vara skönt! Kom nu ihåg att jag sovit drygt två timmar på en sömntablett, som var receptbelagd och förmodligen ganska stark. För den där sömntabletten gör att jag inte minns alls i vilken ordning saker och ting hände, eller hur lång tid saker och ting tog. Allt jag kan berätta för er har jag själv fått höra av mamma och Jesper och fått läsa i min juornal. Jag var så jädra drogad, att jag somnade mellan varje värk, och att Jesper fick sätta sig i badet och hålla i mig.
Efter att vattnet kallnat, och bades slutat hjälpa fick de släpa upp mig, och jag fick ett rum. Sen är saker och ting väldigt luddigt. Jag fick tillsist lustgas, och det måste vara det bästa som hänt mig! Jag använde den flitigt, och sov mellan värkarna... tänk er när man sover sådär löst att man inte vet om man drömmer eller är vaken. Så känns allt!
Jag fick senare epidural och kunde sova ordentligt ett par timmar, och jag vet inte så mycket vad som hände i mellan, mer än att jag vaknar och ser Jesper ligga och sova i en sackosäck! Strax innan klockan slog 14.30 ökade de mitt hormondropp, och tog bort min epidural. Detta resulterade i att jag som varit värkfri i flera timmar fick panik av de superstarka värkarna, och sedan tog det dessutom inte lång tid förens jag kände att något var på G. Kort och gott, så tog det en timme från att de ökat droppet, tills att Theodore 15.27 läggs på mit bröst. Jag visste inte vad jag skulle tänka och hur jag skulle känna. Men där låg han. Helt livs levande, 52cm lång och 3596g tung.
Fortsättning följer!
