När Theodore föddes visste jag inte alls vad jag skulle känna eller tänka. Det var förmodligen det största som hänt i våra liv, och det var för oss, liksom för alla förstagångs-föräldrar, en stor omställning. Det var helt ofattbart att den lilla pojken som låg på min arm i sina vit/blå randiga kläder i storlek 50 var den lilla människa som bott i min mage. Hela graviditeten hade vi varit fulla av nyfikenhet och förväntan, och helt plötsligt var han där hos oss. Vi visste inte någonting om hur det skulle kännas, vad som väntade, eller hur det skulle vara.

Jag var snabb upp ur sängen efter förlossningen, och duschade och klädde på mig och kände mig typ redo att åka hem sama kväll. Men det funkar ju inte riktigt så, vilket var tur. Jag har självklart lekt med dockor när jag var liten, men hur f*n byter man blöja på en levande bebis? Hur klär man på honom? Går han inte sönder om vi drar i armen på honom sådär? Va? Hur ska det här gå hemma? Ska han bada också? Hur ska man få bort all denna geggan ur blöjan?

Ja, ungefär så kändes det första dygenen. Allt var så främmande, men ändå så självklart. Det var supermysigt första natten som föräldrar, trots att Theodore hade lite ont i magen och var ledsen. Men att få ha honom hos sig och vara en familj kändes enormt.

Theodore föddes måndagen den 15e februari, och vi var hemma igen på onsdagen. Det var då livet började på riktigt. Det var magknip, mys, joller, mys hela nätterna, 2000 foton dygnet runt, besök hela tiden. Alla ville bevittna vår skatt, och vi blev överösta av presenter och fina kläder. Hela första tiden var som en bubbla, och allt var precis som det skulle. Förutom en sak..

Hela bilden man har av en förlossning, och att bli förälder kommer mestadels från filmvärlden, och man ska ha väldigt klart för sig att hela den världen är väldigt romantiserad. När en kvinna föder barn i en film, så där det katastrof och vattnet går och de kör bil i 180km/h till sjukhuset och flyger över guppen, bilar runt om sladdar och tvärnitar, och när de väl kommer fram så tar hon i två gånger, skriker åt sin man att det är hans fel att hon får lida, och sedan får hon en tre månaders bebis på bröstet, och moderskänslorna sprudlar och man flyger på rosa moln. Men det är ju inte riktigt så det går till.. oftast. Och det är inte riktigt så det känns, oftast...

Fortsättning följer.