När man väntar barn är det självklart att man har förväntningar och tankar om hur man tror det ska vara. Dessa föreställningar kommer mest troligt från omgivningen runt omkring oss, då man faktiskt inte vet när man inte har barn sedan innan. Nu i efterhand förstår jag hur jobbigt det är med människor som tror att de vet hur ditt liv kommer att bli när du får barn. Alla barn är faktiskt inte lika, och alla mammor och pappa känner olika när barnen föds. Vissa känner nog den där sprudlande lyckan så fort de ser sina barn, och jag kan tänka mig att den känslan är mer självklar när man plannerat och ansträngt sig för att få ett barn. Det kan säker vara så som på film, att ett barn gör att alla går på rosa moln, men så var det inte riktgt för mig.

Jag minns verkligen första natten som supemysig, och hela första tiden var supermysig. Det är självklart att jag älskade den lille klumpen från första stund egentligen, men jag kunde inte rikgtigt förstå det då. Det var så självklart att Theodore var den jag till 100% skulle ha vid min sida resten av mitt liv, och det var så självklart att ta hand om honom. Men jag kunde inte undgå att funera på hur det egentligen ska kännas när man älskar sina barn så där så det gör ont, som folk brukar beskriva. Man gjorde alla rutiner som en robot, mata byta blöjor, sova lite, gosa lite bära, trösta osv. Allt är en bubbla i sig, och jag började tveka på om jag verkligen kände mig glad. Jag kunde inte komma till det klara med om jag var lycklig med min son, för jag oroade mig så mycket för att jag inte älskade honom tillräckligt, och i och med det började jag ora mig för att jag fått en förlossningsdepression, eftersom allt oroande gjorde mig ledsen.

Det är en så obeskrivligt stor omställning att på en natt bli av med all tid man haft för sig själv, för att sedan ge sitt liv åt någon annan. Jag tappade nog bort mitt självförtroende lite i hela svängen, då jag kände sådan press på mig att allt skulle bli felfritt. Jag tog upp med min mamma hur jag kände, och hon hjälpte mig kontakta människor som sysslar med depressioner. Jag fick prata med en väldigt trevlig, snäll och förstående kvinna som berättade för mig att det är helt naturligt att det tar tid att känna. Det är snarare tvärt om ganska ovanligt att man beter sig som på film direkt med första barnet. Hon erbjöd mig ett möte om det inte kändes bättre om någon vecka, och det mötet behövdes aldrig.

När jag avslutat det samtalet började bitarna falla på plats. När Thedore var tre veckor tänkte jag inte så mycket på allt det där längre, och jag fann mig i min roll som mamma. Jag insåg när Theodore en natt hade så ont i magen att vi bar om kring honom i timmar, att jag hade ont i hjärtat för att han var så ledsen. Jag hade ont i hjärtat för att den jag älskar så mycket skulle ha ont. När Theodore var en månad och två dagar log han första gången. Den dagen förstod jag att det här var den största kärleken i mitt liv.

Det vär egentligen här jag blev mammafierad. En modifierad variant av mit jag-jag som gjorde mig till mitt mamma-jag.